"Hvad menar du," slöt hon, "skall han komma igen?"
"Så visst som jag icke mer får se midsommarssolen kan du vänta honom tillbaka — det var sådan trohet i hans ögon, att han ej sviker!"
"Hvarför hade du en så svår liknelse, Calle — nog får du se midsommarssolen!" Smärtan öfver en del af Calles ord skingrade glädjen öfver den andra.
"Nej då — jag bara väntar på att syrenerna ska slå ut: de ha alltid varit mina vänner."
Gamle Lönner försökte stundom att tala med sin sjuke son i andliga ämnen, men han upphörde dermed, då Calle en gång helt okonstladt svarade:
"Var så beskedlig, far, och låt vara det der pratandet! Jag tror på vår herre Christ och på hans nåd mot syndare, och som jag icke vet mig ha gjort något synnerligt illa, utom det att jag stal villebrådet, är jag icke alls rädd, utan väntar tryggt på att han säger till när han har tid att ta emot mig. Jag kan väl begripa att det är trångt om plats i himmelriket, men nog får jag mig en vrå, der jag kan vänta på far och småbarnen och Ragnar och Nanny och Magda, om hon icke försmår att sitta bredvid mig."
"Ack, herre Jesus, så du talar, min Calle," svarade Magda, som nu upptog ämnet: "du vet väl om jag vill vara dig när i himmelriket, då du här på jorden varit mig det käraste näst efter Ragnar sjelf."
"Det säger du för att göra mig glad, men jag är icke så stor i hågen att jag det tror."
"Är det då någon som visar sig ha mera kärlek till dig än jag!"
Calle log — och tittade åt väggen. Der hängde en ny väst, hvars randning han betraktade så uppmärksamt, som om hvarje rand utgjort ett parti på en tafla.