"Menar du", svarade han efter ett par ögonblicks tystnad, då fadern gått bort, "menar du att Ragnar icke var ond på mig? Han lade visst märke till att jag håller af dig ett litet grand mer än som det kanske är riktigt passligt — jag säger det så uppriktigt och ödmjukt, för jag vet att du icke är som andra, men jag skulle icke dö riktigt lugn, om Ragnar bure någon afvoghet mot mig."
"Nej, käre Calle, var ganska viss att Ragnar älskar dig som en redlig bror! Han såg rätt väl att ingen gjorde och var dig så i lag som jag, men han sade många gånger till mig, och särdeles straxt innan han reste…"
"Hvad sade han då?"
"Magda lilla, sa' han, svik aldrig Calle — han är en ärlig och from själ, som har sin förlustelse der du är. Men Calle är icke den som med ord eller tanke vill förnärma mig, och så vill jag slätt icke förnärma honom i hans känslor, utan liksom dela med mig åt honom, ty det är han värd. Och detta, tillade han, kan du säga honom, om han någon gäng skulle känna sig beklämd för min skull."
"Sa han hvart ord?"
"Så sant jag lefver och hoppas att än en gång råka honom!"
"Och du har hållit löftet, du har icke svikit mig och skall ej heller göra det, sålänge jag orkar bära hufvudet uppe."
"Jag sviker dig aldrig!"
"Och när det lider åt det sista", återtog han med lägre röst, "skall du alltid ensam ge mig att dricka och icke låta någon annan ta i hufvudgärden … och när jag kommer i kampen, då vill jag att du håller mig i hand, som nu, så att jag känner att du är mig nära intill slutet … och sedan skall du (skall du icke det?) sjelf lägga igen mina ögon och läsa en vacker psalm öfver mig?"
På dessa Calles rörande böner, hvilka ännu mer förhöjdes genom den blyga kärleken i hans blick, svarade Magda trofast och med tårar: