"Var lugn, min Calle — jag lofvar dig att ingen annan än jag skall röra dig!"
Calle log. Han var nu så lycksalig, att ingen menniska, den der eger hopp om ett helt lif af fröjd och njutning, kunde vara sällare vid tanken på detta lif, än Calle vid tanken på sin död, hvilken skulle medföra alla dessa ytterligare bevis på Magdas ömhet för honom…
* * * * *
Den första syrenen, som slog ut, lade Magda i Calles hand, medan han ännu kunde fröjda sig åt dess doft — den sista lade hon på hans graf.
20.
Syskonen. Slutet.
Länge efter Calles bortgång hängde en tung dimma öfver eller, rättare, inom det lilla huset i dalen.
Lyckligtvis kom styrman Ragnar denna höst hem långt tidigare än vanligt, och rosorna på Calles graf hade ännu icke vissnat, då Magda med en känsla af djup andakt förde sin man till broderns hvilorum.
"Sof i frid, stackars gosse!" sade Ragnar, aftorkande en tår. "Vår Herre såg hvad dig bäst var… Men nu får du icke sörja honom för mycket, Magda lilla, annars kan du ej med ett fullt hjerta glädja dig åt den nyhet, som jag hemför!"
"Hvad är då det för en?"