"Kapten Hansson, hvilken (jemnt så länge som jag nu varit styrman) fört briggen Sara Christina, har på sednare tiderna och särdeles under sista resan känt sig så försvagad till helsan, att han icke vidare går till sjös."
"Nå, icke var det så kärt — han har varit dig en kapten, som du kanske aldrig får maken till."
"Jag får icke mera någon kapten: jag blir nu sjelf kapten — redaren har gjort mig anbud på att föra fartyget!"
"Hvad i herrans frid säger du — men det är ju alldeles omöjligt?"
"Det blir nog möjligt, skall du se, ty min gamle kapten har så rekommenderat mig, att herr Lund, för att lätta alla svårigheter för mig, förskotterar mig hvad jag behöfver till att ta skepparexamen; och så fort jul är öfver — till dess läser jag hemma — reser jag, och så blir du hustru till en kapten och far nästa vår till Göteborg med Nanny och lille Konrad och välsignar skutan, innan jag ger mig ut."
Magda knäppte tyst ihop sina händer. Hennes tacksamhetssuck var brinnande — en sådan höjd af lycka var nästan för stor. Ragnar tog henne stilla i famn.
"Jag ville icke säga något i går, ty jag tyckte att det skulle bli så högtidligt att få nämna det här, der vi äro nära Calle, han, som alltid satte din fröjd öfver sin egen."
"Tack, tack för det!" sade Magda, torkande glädjetårarne från sina ögon. "Nå, nu vet jag," tillade hon, "hvarför jag i år hittat så många lyckoblad… Herre gud, Ragnar, betänk: fru till en kapten — och lika kär håller du mig alltid?"
"Nu och evigt, min Magda… Och hatt skall du ha, så fin som någon … och kasimirs-shal … och svart levantins-klädning — det vill jag lofva!"
"Låt oss i himlens namn vända hem, så att jag får lätta mig för far och
Nanny!"