Och fars och Nannys lycka var i proportion efter Magdas egen.
* * * * *
Några dagar efter det denna utomordentliga glädjepost blifvit kungjord inom familjen, sutto Magda och far ensamma i salen och uppgjorde sina framtidsplaner.
"Så skiftar Herren glädjen och sorgen!" sade slutligen den gamle. "I höstas ett år se'n såg det annorlunda ut för oss."
"Har jag då glömt det — nej, om jag lefde i hundra år, kunde jag icke glömma den dagen, — då far lemnade oss, och lika litet den dagen, då den hederlige herr Gottlieb förde far tillbaka… I år skickar Ragnar honom resten af pengarna."
"Pengarna kunna vi väl betala, men aldrig hans vänlighet och kärlek… Han kom icke mer till Almvik sedan, och så godt var det, ty det var icke utan att han hade ett godt öga till Nanny, och som hon ändå…"
Gubben hann icke tala ut, innan ett bekant ljud hördes utifrån backen: det var ljudet af ett smällande löf, hvari någon blåste.
"Nej, hvad nu?" ropade Magda, i det hon sprang till fönstret och derifrån hufvudstupa till dörren, den hon slog upp på vid gafvel.
"Nå, det är visst, att när en talar om…"
"… hin onde, så är han i förstun!" inföll Gottlieb, i det han med sitt samma glada och hurtiga ansigte inträdde och räckte ena handen åt gubben och den andra åt Magda.