"Välkommen, välkommen, herr Gottlieb!" utbrast den gamle, och hans blick erhöll en ovanlig glans. "Just i dag skulle Ragnar ha skrifvit, och som jag nyss sade till Magda, en del af skulden kunna vi väl afbörda, men aldrig i lifvet förmå vi afbörda den andra."
"Nog om det, min gode fader Lönner — jag hade kanske också min egennytta, då jag så gerna tjenade den lilla familjen i dalen… Men, ursäkta, kvar är Nanny?"
"Hon är ute och fiskar med Ragnar och lille Konrad", inföll Magda, som redan slängt kaffepannan på elden, "och det dröjer icke länge innan vi ha dem här."
"Aha, är styrman Lönner hemma — så mycket roligare: då får jag göra hans bekantskap."
"Kapten i vår, herr Gottlieb!"
"Krono-befallningsman, om fru Lönner behagar!"
"Hvad — allaredan?"
"Ja, för hela åtta dagar se'n. Men min rätta lycka kommer ej heller förrän med våren, då jag ärnar skaffa mig min egen lilla hushållning."
"Håhå — kanske också någon, som hushållar?" "Det kunde väl hända det!"
Vid dessa ord kastade Magda en förstulen blick på far, som besvarade den. Men Gottlieb afbröt ämnet och talade i stället om saknaden af den beskedlige Calle, hvars bortgång han redan erfarit.