Under den halftimma, som härefter förflöt, visade den unge gästen nog mycken otålighet. Han gick jemt att titta i fönstret och såg ej huru Magda och far småmyste bakom honom.
Slutligen syntes båten — och nu ilade han nedåt stranden. Det var verkligen de båda syskonen som återkommo.
Och liksom en gemensam sympati inom hela familjen i dag fört allas tankar åt samma håll, så hade äfven Ragnars och Nannys samtal hvälft sig kring den unge hjelparen i nöden, Nannys vän… Och så fint hade Ragnar pröfvat tillståndet i systerns hjerta, att han fått veta nästan lika mycket som Calle en gång fick veta. Men huru mycket Ragnar än ville likna Calle i god tro, kände han sig dock icke ega mod att säga systern något mera tröstande än det, att den omständigheten att han nu blifvit kapten kanhända kunde jemka det ena med det andra, samt att han ville göra allt i verlden för att se Nanny lycklig.
"Åh, jag vet nog det!" hade Nanny svarat … "Men det är bara på ett sätt jag kan bli det." Efter dessa ord tystnade båda, och under tystnad nalkades de hemmet.
I sin ifver hade Gottlieb så när sprungit ut i viken, der Ragnar på hemfärden drog upp sitt nät. Men den förtjusta häpnad, som vår unge befallningsman erfor, då han fick se Nanny i sina nu så täckt utvecklade behag, tvingade honom likväl att ett par ögonblick njuta af hennes åsyn, innan han väckte henne ur den ljufva tankfullhet, hvari hon syntes försänkt, der hon satt hvilande på åran.
Men Nanny — hvad skola vi säga om henne, då hon igenkände Gottlieb?
Ragnars närvaro tillslöt hennes blyga läppar, men hennes glädjesprittande rörelse, hennes rodnande kind, hennes glänsande ögon talade tillräckligt…
* * * * *
Vi taga nu ett hopp öfver Ragnars och Gottliebs förslå möte, hvilket snarare liknade tvenne bröders än tvenne obekantas; likaledes överhoppa vi första timman af den gemensamma glädjen och kasta blott en sista blick på källan, hvilken ännu hade en liten grön fläck för de tvenne älskande, som der sökte sig en plats att utbyta den enskilta.
"Ser du, min lilla najad, att jag kom tillbaka, ser du att jag har ett ärligt sinne och ett troget hjerta … och låt mig nu veta, om det är för mig som du blifvit så vacker — sa vacker, att jag blir mer än högmodig öfver min lilla hustru!"