"Vet jag icke det!"
"Om du vet det, min vän, skadar det ändå icke att jag säger det: jag skulle rifva ut ögonen på dig, om jag komme under fund med det ringaste."
"Söta Ulgenie!"
Ulgenie var ett af patronessans tillskrufvade smeknamn, som hon tillät sin man att begagna vid ömmare ögonblick, och skulle det vara rätt öfverdrifvet ömt — hon var en känslofull qvinna — hette det "töta Ultenie!"
För denna gång fann patron Fabian det förstnämda tillräckligt, och troligen fastade sig månget behagligt minne vid dessa tvenne ord, ty den emanciperade damen sänkte ögonen med en outsägligt mild blick på sin man, och sade i förändrad ton:
"Aldrig, gubben lilla, skola vi mera draga ojemnt! Just jemlikheten i äktenskapet gör det till en så angenäm inrättning. Men — för att öfvergå till något annat — det är nu flera dagar sedan du var ute och jagade, min bästa Fabian … det måste du göra i morgon!"
Som fru Ulgenie nödvändigt ville ha sin man till en annan Nimrod, gaf hon sig ingen ro, om hon ej åtminstone ett par gånger under veckan såg honom i verksamhet.
Han var alls ingen jägare, och just ingen fiskare heller, men då äfven det hörde till patronessans nöjen att för främmande få säga: "den här tjädern, den här haren har min Fabian sjelf skjutit", eller: "den här gäddan har han sjelf fiskat, ty han vet att hans Ulgenie helst äter det han genom sin manliga skicklighet förvärfvat" — då fans ingen annan utväg än att vara både fiskare och jägare, ty en hustru, som arbetar för qvinnans emancipation och i bästa fall för jemlikheten, tål ej att se sina önskningar gäckas.
Emellertid led promenaden till slut.
Patron Fabian hade hela tiden haft i perspektiv sin soffa och sin tobakspipa — han rökte som en muselman och älskade af själ och hjerta den österländska dvalan. Det var blott en sak som han föredrog, nemligen nöjet att speja efter andras hustrur — denne oförnöjde Adams son, som aldrig kunde lära sig att inse sin egen hustrus behag!