* * * * *
"I Guds namn," ropade fru Ulrique-Eugenie, då trillan rullade upp på gården, "hvem är den der hygglige unge mannen, som kommer ner från trappan … aldrig kan det väl vara systerson min heller — fast kanhända är det ändå lille Gottlieb?"
"Jo, riktigt: lille Gottlieb, som nu blifvit store Gottlieb, min bästa moster Ulrika!" inföll genast en liflig röst, och i nästa ögonblick kramade den unge främlingen, hvars bekantskap vi redan gjort, den värda frun i sina armar och gaf derefter ett kraftigt handslag åt farbror Fabian, som emellertid var ingenting mindre än förtjust öfver sin hustrus infall att bjuda "den der glopen" till Almvik.
Det vore att befara, antingen att han var en hök som uppsnappade allting för sig sjelf, eller utvecklade han måhända anlag till en husspion, hvilket om möjligt blefve än värre.
När de första glädjebetygelserna (patronen tordes ej annat än också visa glädje), helsningarna och frågorna voro förbi och familjen ordentligen kommit i ro i förmaket, yttrade moster Ulrique-Eugenie, sedan hon nemligen först trugat i den unge mannen, som svettades nog förut, den andra tékoppen:
"Nå, min lille Gottlieb, min vackre gosse — du ser bra ut, din skälm — är det verkligen sant, som syster min skref, att du gett dig hit på apostlahästarna?"
"Ingenting kan vara mera sant! Den här gröna rocken är min hvardags-kostym, nota bene då jag icke går i blusen, som är mitt förtroligaste hvardagslag. I renseln befinner sig svarta habiten — och härmed är gaderoben i det närmaste uppräknad. Moster finner att den icke varit synnerligt tung."
"Än linnet då, kära barn?"
"Huru … linnet — skulle jag förolämpa min egen köttsliga, förträffliga moster genom att föra sådant med mig?"
"Nå kors, sådan befängd och rolig pojke!"