Och sedan med hvilken begärlighet läste ej Nanny de få böcker faderns bibliotek innehöll!
Hon hade ett tydligt begrepp om historien, hon intresserade sig för eller afskydde de der framställda hjeltarne och hjelteqvinnorna, hon sympatiserade med alla lidande och förtryckta, men hennes oändligt kärleksfulla hjerta kunde ej heller neka sig att sympatisera med de lyckliga, fastän hon alltid måste sucka, då hon läste om dem.
Men sedan hon suckat öfver dessa varelser, som lefvat, suckade hon för dem, som lefde.
Hon fasade — så högt hon än älskade sina syskon — för den dag, då hon skulle förlora sin far, i hvilken hon dyrkade ett slags högre väsende.
Och hon ryste och bäfvade, när hennes tankar kommo att dröja vid den tid, då någon man allvarsamt skulle kasta ögonen på henne — det fans de som redan gjort det — för att utse henne till sin hustru.
Hvem kunde det väl bli, om ej någon bonde … eller någon skutskeppare … eller — än värre — någon af socknens handtverkare?
O, det vore omöjligt!
En sådan kärf, rå och kallsinnig man skulle skrämma henne till döds! Huru skulle väl hon bredvid honom våga ens tänka så som förr, huru åt honom kunna meddela hvad hon så ofta i sitt hjerta kände… Nej, nej, hon måste förblifva ogift … ensam — alltid ensam.
Kanske ingen bonde heller vill ha henne? Hade väl en enda af dem, då hon midsommaraftonen vågat sig till deras dansar, bjudit upp henne! Nej, endast med dumma och blyga blickar hade de betraktat mamsell Nanny — hon var ju ej deras gelike.
* * * * *