Systersonens blick flög från den ene till den andre af hans slägtingar.
"Det var mig ett roligt folk det här: jag tror att de leka kurragömma för hvarandra — eller kanske är det för mig … i det fallet behöfva de icke genera sig: jag låter hvar och en lefva i ro och efter sitt eget behag, blott mam lemnar mig samma frihet."
4.
Kammaren och Loftet.
Såsom man vet var det Nanny som herrskade öfver kammaren, och från lång tid tillbaka utgjorde den hennes lilla helgedom, en helgedom, hvilken inneslöt hennes få, men så mycket kärare skatter.
Nanny var den gamle faderns ögonsten.
Hon var icke blott född flera år efter den yngste af sina bröder, hon var också begåfvad med ett lättfattligt, vekt och djupt känsligt sinne. Hon var så att säga en lefvande ton från de harmoniska drömmar, som gubben en gång hoppats att få se förverkligade.
Nanny, den bleka och späda liljan, kanske dömd att likt vassens liljor borttråna på den ensliga stranden, återförde alltid den stackars Lönner på den tanken, att, om hans far icke inväntat dödsstunden för att uppfylla sina löften och förpligtelser, Nanny, i stället för ett ensamt, måhända snart öfvergifvet väsende, nu varit en rik eftersökt fröken.
Vidare var Nanny gubbens stolthet.
Ty då Ragnar, som tidigt fick lära sig att sörja för sig sjelf, satte sjön och det tunga dagsarbetet — hvilket alltid skedde med gladt mod — framför all öfverflödig kunskap och lärdom, och Calle icke ens begrep mer än hvad som var nödigt för att läsa sig fram för presten, var deremot Nanny den, hvilken med begärlighet lyssnade på faderns ord, då han lärde och förklarade henne saker och händelser, som för hennes omgifning voro främmande.