"Systerson, systerson — på min heder, bästa moster Ulrika, se vi icke snarare ut att vara kusiner!"
"Sådan skalk till gosse!"
"Nej, jag bedyrar, att mamma förefaller mig att kunna vara mor åt moster!"
"Nånå, jag var också bara barnet, när hon gifte sig. Hon är äldst, jag yngst — och hela fjorton åren emellan oss göra väl sitt till."
"Och lyckan och rikedomen sedan… Stackars mamma: alltid bekymmer, sjukdom, barn, små omständigheter, men — gud vare lofvad — ändå ett engla-tålamod."
"Vår karakter har alltid haft mer likhet än vårt utseende?" sade patronessan med en ömt frågande blick på sin man.
"Ja, min vän, ja, ditt engla-tålamod är en känd sak!"
Patronen visste hvad det småleende betydde, som åtföljt blicken.
"Gode Fabian, du vet att värdera din hustru!"
"Söta Ultenie!"