Denna aftonstund — medan Nanny betraktade den del af dalen, der källan var belägen — satt Calle på sin nötta stol och blickade under lugg på en brun sten-mugg, som stod framför honom. I muggen befunno sig tvenne stora syrén-qvistar, en hvit och en blå, hvilka spredo en behaglig doft omkring sig.
Sedan han en lång stund sålunda sneglat på muggen, började han så småningom jemka stolen intill bordet, och för hvarje skjutande drog han munnen till ett godmodigt mysande.
Slutligen var han så nära, att, om han nedlutat hufvudet, han ganska väl kunnat lukta på syrénerna.
Men för att verkställa denna manöver, hvilket troligen var hans åstundan, gick han lika försiktigt till väga. Hufvudet sjönk tum för tum, men drogs stundom åter tillbaka. Ändtligen stod han icke längre emot frestelsen, utan begrafde hela ansigtet i blomsterqvasten.
Men hastigt drog han sig tillbaka — han hade fått en tanke, som gjorde hans drag långa och bistra.
Och nyss syntes han likväl vara så lycklig!
* * * * *
Nanny, som stod med sitt lilla vackra ansigte tryckt intill rutan — aldrig hade hennes ringa verld förefallit henne så frisk och grönskande som i qväll — Nanny hörde ej att dörren öppnades och att Calle klef in med sina egna, höga och långa steg.
"Tack!" sade Calle.
Nanny svarade ej; hennes öron lyssnade på återljudet af den röst, som hon i går hört.