"Jag har införskrifvit några högst magnifika stålgravyrer, dem jag önskar att få skrifvet öfver, så eller så många ark" (antalet nämnes). "Jag har låtit borttaga den utländska underskriften och ditsatt en svensk — det kan bli en ledning för kapitlen, och jag är viss att då jag vänder mig till er" (bugning å förläggarens och författarens sida), "kan det icke bli annat än bra!"
Författaren tager nu gravyrerna och beser dem med all upptänklig noggrannhet. Dessa liflösa figurer, dem han blifvit ombetrodd att gifva ett slags själar, vilja ej ordna sig för honom — han skakar på hufvudet.
"Det är icke alls svårt!" säger förläggaren, ty såsom den der betalar, känner naturligtvis han bättre saken, än den som tager emot hans penningar.
För min del har jag likväl varit så öfvertygad om svårigheten i denna art af författarskap, att jag hitintills afslagit hvarje dylikt anbud…
Men för några veckor sedan anmodade mig förläggaren af närvarande lilla arbete att skrifva öfver fem plancher. Jag skulle som vanligt hafva svarat nej — händelsen fogade sig emellertid så, att förslaget kom i ett frestelsens ögonblick, och jag svarade ja.
En fransysk författare satt en gång på gården till sitt ännu ofullbordade hus och funderade öfver materialier till en novell, hvilken i sin tur kunde gifva honom materialier att uppbygga den flygel, som ständigt föresväfvade honom. Och hans bön blef hörd.
Sällan råkar väl en svensk författare ut för så stora fantasier som ett hus med flyglar. Men han kan ändå ha sina fantasier, sina nycker, sina stora nycker — och undertecknad hade just nu råkat ut för en sådan.
Man inser då i hvilken grefvens stund ofvanberörde förläggare uppenbarade sig. De små betänkligheter, som ännu qvarstodo å min sida, försvunno helt och hållet vid den solida vältaligheten å hans — en vältalighet, som blef oemotståndlig, då den i perspektiv visade mig min stora nyck tillfredsställd. Jag tyckte äfven att jag på sätt och vis vore förpligtad att en gång skrifva i detta manér, på det att samvetsfrid måtte förlänas åt dem af mina gode recensenter, som förut påstått att jag för honorariets skull författar efter beställning och tumstock, och hvilka sjelfva naturligtvis aldrig skrifva för pengar…
Men, o ve, hvad blir det af min historia på de tillmätta arken, när jag tager bort så stort rum med förordet — och ändå har jag icke sagt allt.
Jag satt der nu med mina plancher i hand och kunde ej begripa huru alla dessa skilda partier skulle sammanföras till någon helhet.