Må läsaren afgöra … en ung flicka, tydligen ett armodets barn, som nyss badat sina fötter … en jagt, der tvenne harar och tre personer uppträda på scenen … ett fiskparti, n:o 1: herrskap … ett annat dito, mindre förnämt … och slutligen en fånge i en ruin med ett helt sällskap utanför fång-gluggen … sannerligen tror jag icke att jag måste hafva öfvergifvit alltsammans, derest icke fruntimret på första fiskartaflan (den ståtliga frun med parasollen) erinrat mig om ett af dessa egna besök, hvarmed jag och förmodligen äfven andra författare understundom hugnas.
Ifrågavarande besök hos mig var af en medelålders dam, hvilken, sedan tillbörliga helsningar blifvit vexlade, helt naivt öppnade samtalet med följande fråga:
"Jag skulle ödmjukast höra åt hur mycket det kostar att få beställa mina lefnadsöden — jag vill ändtligen ge ut dem på trycket."
Alltid "beställningar"!
Men hvad den originella fruns vidkom, måste jag beklagligtvis afsäga mig den, ett missöde, det hon likväl icke lade värre vid sig än att hon liberalt skänkte mig sina muntliga lefnadsöden, i förhoppning att — såsom hon sade — de ändå någon gång kunde komma fram.
Dessa så kallade öden voro emellertid icke särdeles märkliga: ett tidigt giftermål med en gammal man, som skänkt henne rikedom och lycka … ett sednare giftermål med en ung man, den der uppgrumlat hennes "fridskällor" … slutligen en stor makalös chikan, för hvilken hon varit ett mål, hon, dygden sjelf … men så hade hon ock efter denna "grufliga" tilldragelse vederbörligen hållit sin man — den sednare, förstås — i korta tyglar.
Midt under farten af sina eviga "jag och Fabian" och "Fabian och jag" lät hon här och der framskymta några bipersoner boende i "dalen" — dalen hade tydligen gjort henne stor förtret och förekom alltjemt i historien, hvilken äfven omrörde en systerson, som otvifvelaktigt skulle hafva rättfärdigat allt hvad han lofvat, derest icke den dumma dalen funnits.
Intill närvarande stund, då frun på ena fisk-planchen erinrade mig om frun, som ville beställa sina lefnadsöden och hvilken också mycket ordade om jagt och fiske, hade jag totalt bortglömt hela berättelsen. Men nu syntes mig att den värda damen och hennes bipersoner — blott med den förändring att hon sjelf trädde i skuggan för dessa — rätt väl kunde afhjelpa den förlägenhet, hvaruti jag befann mig i afseende på min tillärnade bok.
* * * * *
Efter denna redogörelse skyndar jag att begagna den tid, som herrar Östlund & Berling — mina för närvarande ende förläggare — artigt tilldelat mig. Det är nemligen till märkandes att herr Rylander af dem lånat undertecknad, som han förbundit sig att med görligaste första återställa … och man dömme huruvida detta är nödigt, då samma undertecknad på nyåret skall ha äran att från de förstnämdes officin utsända en roman "i tre delar", likväl — utan förord.