Hon var nära att rycka af sig både förklädet och den lilla silkes-långhalsduken, hvilken hon knutit om halsen, då samma lifgifvande röst, som hon redan lärt känna, ropade henne på afstånd.
Med glad häpnad slog hon upp ögonen, och hvem kom der utför backen — blåsande i ett stort grönt blad, ett alldeles eget slags trumpet, som lät ganska bra — om icke egaren af renseln.
"Kommer du då ändtligen, min lilla najad! Jag tyckte vi hade så trefligt i går afse, då du följde mig på vägen, att jag måste hit och se åt om du icke också i afton badade dina små fötter."
"Det kunde kanske anstå en najad att göra i herr-sällskap, men jag…"
Hon afbröt rodnande.
"Huru nu: en najad — du vet då något om najaderna, du mitt barn?"
"Ja, och om dryaderna också!" svarade Nanny nickande och för första gången liksom lite stolt öfver sitt vetande, hvilket eljest ingen utom gamle pappa brydde sig om.
"Du förvånar mig — du har då läst … låt höra?"
"Åh, något af hvart. Pappa har en stor bokhylla, och jag har sjelf en liten."
"Hm hm", sade den unge kronobefallningsmannen i survivance, "det der är ju alldeles förundransvärdt… Men så berätta mig då hvad du läst!"