"Jag har icke varit utom dörren i dag!"
"Så gå då, spring, roa dig — arma lilla kräk, du har så litet att roa dig åt!"
Kanske var det just dylika uttryck, födda af den arme faderns qväfda bedröfvelse öfver att ej kunna bereda sin dotter något för hennes ålder passande nöje, som orsakade att hon så tidigt kommit att inse det hon hade något att sakna, kommit att inse det hon var ensam och — såsom hon plägade uttrycka sig — utan någon like. Det vissa är att den sällhet, som gubben Lönner beredt sig sjelf derigenom att han i sin dotter bildat sig ett sällskap, hvilket i någon mån erinrade honom om förra tider, lättligen kunde blifva denna dotter till långvarig skada och smärta.
Sådan som hon nu en gång var, skulle hon, ehuru mild, tålig och arbetsam, sannolikt komma att finna sig i ett öfvergifvet tillstånd, vare sig då att en handtverkare eller välbehållen skutskeppare — det högsta, som hon i giftermålsväg sjelf kunde tänka sig eller andra tänka för henne — fölle på henns lott…
Begagnande den uppmaning hon erhållit, skyndade Nanny bort lätt som en fågel, hvilken, efter åtskilliga misslyckade försök att återvinna sitt frihet, ändtligen helt oförmodadt ser sitt bemödande krönt med en lycklig utgång.
Emellertid var hon säker att den unge herrn icke längre fans vid källan, och nu föll det henne äfven i sinnet hur besynnerligt det var att hon icke omnämt hela mötet — ja, något så underligt hade aldrig händt henne som att ej komma ihåg det hon träffat en främling: både pappa och Magda skulle nog undra deröfver, när de finge veta det.
6.
En öfverenskommelse.
"Nå, var det icke det jag tänkte!" utbrast vår hjeltinna, när hon fann platsen tom, och betraktade härvid med en viss harmsenhet sin bild i källan.
Aldrig förr hade hon haft håret så slätt och väl ordnadt. Och söndags-förklädet — det hon, under hela den tid hon språkat med Magda och pappa, haft dolt under koftan och hvilket hon påknutit, så fort hon kommit ett stycke ifrån huset — det lönade visst mödan att ha tagit fram det ur dragkistan!