"Men när är den icke oskyldig?"
"Det upphör den att vara, när begäret efter fåfänga prydnader och begäret att visa sig skön förändrar hjertat och kommer den fattiga och arbetsamma flickan att försumma arbetet och sina pligter för att uteslutande tänka på det, hvilket bör tjena endast till en liten förströelse… Men detta blir visst aldrig händelsen med dig!"
Nanny svarade ej. Hon sänkte hufvudet, ty hon tänkte att det väl icke heller kunde komma i fråga: hvem skulle någonsin gifva akt på hennes förändring?"
"Till midsommar", återtog den gamle, "får du väl ha den gula silkes-shalen efter din mor!"
Vid detta löfte rann en flyktig ros upp på den unga flickans kind, och hon tog så som hon aldrig förut lett, ty detta leende var en qvinnas, som anar en kommande triumf.
"Pris ske gud", återtog gubben, öfvergående till ett annat ämne. "för all den nåd och lycka han sänder oss! Det har nu en tid varit mycket bekymmersamt, men då Ragnars penningbref och varor komma, råka vi åter i goda omständigheter. Fattigdomen har ett stort godt, som rikedomen icke vet af: glädjen öfver ett ringa lycka. Den rike njuter kanske aldrig så som den fattige."
Medan den hederlige gamle Lönner allt mer och mer försänkte sig i sina egna funderingar, vred och vande sig Nanny på pallen och tappade maska efter maska. Det förra ämnet gick väl an, men det här…
Emellertid vågade hon ej nämna att hon ville gå bort. Hvarför vågade hon det ej? Hon frågade sig detta, men kunde ej uppgifva annat svar än det, att hon i går skulle haft så lätt att säga:
"Pappa, jag springer nedåt ängen lite"… Men i dag kunde detta icke sägas.
"Du sitter med hatten på, ser jag — ärnar du dig ut, min flicka?" frågade sent omsider fadern.