"Jag har just icke tänkt på den ån, pappa!"
"Det är sant: ditt sinne är icke i den vägen sådant som Magdas. Hon fröjdar sig som en ung qvinna gerna må göra, då hon får pryda sig med det som är vackert."
"Jag tror nog", svarade Nanny under en lätt förvirring, "att jag också, hvad det lider, kommer att tycka om vackra saker. Jag har så lite vackert, men jag ville väl ha!"
"Se, det roar mig att höra — jag har just varit ledsen för dig ibland, då jag sett den der liknöjdheten, hvilken icke är naturlig för din ålder: den härleder sig endast från det tunga sinne, som du haft allt se'n barndomen."
"Men, pappa, är det icke orätt att vilja göra sig vacker då man ar fattig?"
"Vacker — hur kom du att tänka derpå?"
"Magda sade nyss att alla fattiga qvinnor borde vara fula för att få behålla sin ärlighet."
"Magda var icke i sitt goda lynne, då hon sade det — och hon, som så gerna vill behaga sin man, önskar visst icke att hon vore ful."
"Ja, då man har en man, är det väl en annan sak."
"Och hvarför skulle ej den unga qvinnan vilja vara täck för sin far, sina bröder och alla, som se henne … för sig sjelf först och främst! Det är en oskyldig önskan, hvilken, sålänge den förblifver oskyldig, leder till mer godt än ondt."