Intills i går åtminstone hade det ingen fara haft med sig: ingen hade förmenat henne att njuta af vår Herres sol, vatten, ängar och träd, och aldrig hade någon satt hennes blygsamhet i fråga.
Vid ett annat tillfälle och under en annan inflytelse skulle icke blott nyfikenheten, utan äfven en vida renare känsla, nemligen deltagandet i Magdas bekymmer, hafva kommit Nanny, som så ömt älskade sin svägerska, att påyrka den förklaring, hvilken hon nu ville undvika.
Magda teg.
Nanny smög foten öfver tröskeln. Men — o, ve — nu måste den för andra gången dragas tillbaka, ty i samma ögonblick som Magda vände sig mot dörren för att gå in i stugan, kom gamle Lönner sjelf ut.
"Nanny, barn, bär min stol hit på förstubron! Det är en så välsignadt herrlig afton att jag riktigt vill njuta af den, och om blott icke gikten sutte i foten, skulle jag taga käppen och, med dig till stöd på andra sidan, gå ut."
Nanny rodnade, så att hon kände sina kinder brinna, då hon med en ängslan, den hon ej kunde reda, yttrade sin farhåga att pappa då skulle bli mycket sämre.
"Stackars liten, du är så öm om mig — jag vill heller icke försöka någon promenad … tag blott hit stolen, så sitta vi här och språkas vid!"
Dessa vänliga stunder, då fadern förtroligt upplät för henne sina tankar, känslor och minnen, hade Nanny alltid ansett som en belöning efter dagens arbete. Men denna gång gick hon icke blott utan glädje att hemta pappas stol: då hon tog sin stickstrumpa och som vanligt satte sig på pallen bredvid honom, drog hon till och med en djup suck.
Gubben märkte emellertid ingenting, kanske derföre att han aldrig kunde hafva gissat att hans ögonsten skulle sucka hos honom.
"Nå", sade han, i det han med välbehag strök sig om det hvita skägget. hvilket gaf honom ett så vördnadsvärdt och patriarkaliskt utseende, "nå, barn, du fröjdar dig väl åt den granna duken, som Ragnar skickar hem?"