"Tyst, barn du förstår ingenting du af all den smädelse och allt det hån, som vi qvinnor af en viss klass äro skapade för."
"Icke äro vi väl skapade för det heller?"
"Jo jo … men vi borde också vara skapade fula som synden för att få behålla åtminstone vår ärlighet — ty på vår blygsamhet tror ingen."
"Store gud", tänkte Nanny, "skulle det der vara sant, så…"
Magda, som för några ögonblick hållit handen hårdt tryckt mot sin brännande panna, upplyfte den nu, och såväl af uttrycket i hennes svarta ögon, hvilkas strålar tycktes kasta ett guldskimmer öfver hennes mörka hy, som af den stolta höjningen på hennes smidiga hals såg man att hon återvunnit väldet öfver sig sjelf.
"Jag oroar dig, stackars Nanny!" återtog hon med en förändrad, mild ton. "Jag kom ej ihåg att du ännu är som en dufva, hvilken knappt lemnat dufslaget. Men jag var ledsen — man blir det ibland, utan att rå för det."
"Var det då ingenting?"
"Jag kan säga att det både var och icke var, och jag vill helst tiga."
"Så tig, kära Magda, och låt oss icke nämna det mer!" sade sakta Nanny, der hon stod på glödande kol och ville ut.
Hon längtade storligen att pröfva om det verkligen vore så farligt för fattiga hederliga qvinnor att gå ut.