När hon först fick se den unga flickan, sköt hon halmhatten längre ned öfver ansigtet och ärnade gå förbi henne med lika stor snabbhet som den, hvarmed Nanny stod färdig att flykta ut.
Men Nanny hade ej väl kommit till förstugutröskeln, innan Magda yttrade:
"Hvart går du?"
"Jag … jag tänkte att gå ut lite."
"Du bör akta dig — bäst det är, blir du stora flickan."
"Än se'n då?" frågade Nanny förundrad.
"Åh, fattiga hederliga qvinnor ha ingen rättighet att gå ut!"
"Hvad säger du?"
"Jag säger att vår Herres sol och vatten och ängar och träd blott äro till för förnämt folk, som kan se alltsammans från vagnar eller vackra segelbåtar."
"Men, kära Magda, du som alltid…"