Läste hon någon bit, såsom hon ofta brukade på lediga stunder? Eller gick hon att drömma vid källan och bada sina fötter, såsom hon gjorde ännu oftare?
Nej, hon var nöjd med sin sysslolöshet, hvilken också slutligen belönades, ty bäst hon stod der vid fönstret och tänkte på … naturligtvis … ingenting, fick hon längst bort emellan kullarna och träden se framskymta en grön rock, och slutligen syntes den tätt invid källan.
Rockens egare, den unge mannen med renseln, han, som kallat Nanny sin lilla najad — en benämning, den han trodde att hon icke förstod — kastade sig ned bredvid klippan och började se sig omkring.
Kanske väntade han på någon?
Några ögonblick trippade Nanny fram och åter mellan fönstret och dörren. Hon kände en ganska stark oro: längtan ville drifva henne ut, blygheten höll henne tillbaka.
Hvarför hade hon dröjt så länge med sin vanliga lilla lustvandring? Hon hade ju icke väntat någon!
Slutligen — hur hon funderade — fattade hon dock hatten och ilade nedför trappan.
5.
Den första otåligheten.
Nanny hade hunnit till sista trappsteget, då hennes svägerska med blossande kinder och hastiga steg kom tillbaka från ett ärende i grannskapet.