"Hvem kunde det vara?"
"Magda, förstås!"
"Asch"… Calle klef ett högt steg framåt… "Magda — jo visst ock?"
"Fråga, så får du höra!"
"Åh nej … men det är så, att jag tycker de lukta så innerligt godt, fast jag aldrig kommer mig till att bryta af dem: de se så vackra ut, der de sitta i sin grönska."
Och härmed vände sig Calle och trefvade öfver vinden in till sitt, der han satte sig på sin stol och började samma sysselsättning som förut, blott med den skillnad, att, då han denna gång upplyfte hufvudet från syrénerna, en ny dagg fallit på dem.
Men nu kom der ett bud från en af grannarna och störde den lycksalige
Calle.
En bondmor, som skulle i stor likfärd, anhöll så mycket om en liten handräckning för den följande dagen, och den alltid tjenstvillige Calle lofvade genast, hur många göromål han än hade hemma, att komma och se om barnen.
För att bli rätt välkommen företog han sig nu att skära säfpipor, och allt under det han skar och sjöng — ty Calle diktade också visor — blickade han upp mot den intressanta bruna muggen…
Men hvad gjorde emellertid Nanny?