"Nå, hur skall det gå till?"
"Så här" … den unge mannen ryckte hastigt af sig den kring halsen löst virade svarta silkesduken … "denne utgör ett bestämdt alnmått… Nu börjar jag mätningen, och när jag kommit tre alnar ifrån dig, så…"
"Hvad så?"
"… stannar jag och sätter mig, ty du har sjelf bestämt tre alnar."
Aldrig hade Nanny haft ringaste begrepp om dylik lek.
Hon var ej van att skratta — icke derför att ej Magda, Ragnar och Calle många gånger hade infall att skratta åt och hvilka lockade dem sjelfva till högljudd munterhet — men Nanny, som aldrig haft lust för glädje, hade högst dragit på munnen, och således var det kanske nu för första gången i hennes lif som ett ungdomligt skratt klingade från hennes lilla täcka röda mun, då hennes lärmästare i räknekonsten, sjelf öfverlemnande sig åt en barnslig munterhet, efter flere förnyade räkningar och mätningar tog i besittning den eröfrade platsen.
"Se så", sade han, helt beqvämt utsträckande sig åt Nannys sida, "nu kan jag åtminstone nå dig!"
"Men", sade flickan, åter allvarsam, ty hon tänkte på Magdas ord, "det vill jag icke!"
"Vill du icke?"
"Nej!"