"Hur så?"
"Derföre att jag icke är i stånd att begripa hvad du skall göra med allt det der här i din dal."
"På det har jag också tänkt!" svarade Nanny suckande.
"Kanske är det ändå icke så farligt, när allt kommer till stycket — jag måste förvissa mig om den saken."
Gottlieb började nu på sin unga sällskaparinna ställa frågor härs och tvärs i de ämnen hon uppgifvit, och för allt visste Nanny att göra reda, och det på ett sätt, som visade att hon klart fattat och tänkt öfver hvad hon läst. I mytologien var Gottlieb icke mer hemmastadd än hon.
"Men hvarifrån har då din far, som — efter hvad du nämde i går, då du visade mig vägen — bott på den här jordtorfvan i halfva sin lifstid och födt sig med en ringa handel … hvarifrån har han sjelf fått sin bildning?"
"Ack, det är en hel historia om pappas ungdom — men den historien är så smärtsam att han aldrig talar derom. Jag vet blott att han den tiden hade stora förhoppningar och att, om de gått i verkställighet, han skulle ha blifvit en förnäm man; men det var något vigtigt dödsfall som ändrade alltsammans."
"Jag måste titta in i ert lilla hem och helsa på din far — tror du att han tar väl emot en sådan här ung främling?"
"Ja, helt visst, och Magda också!"
"Din svägerska — nå godt, jag kommer en af dagarna… Men hör på…"