"Ja, så säkert som något i verlden: herrn skall ha en rik flicka, och jag en skola!"
"Det är bra… Och nu komma vi vidare öfverens om att vi träffas här på aftonstunderna. Jag tar passande böcker med mig och skall göra dig bekant med våra skalder. Och ifall du har röst…"
"Jo, något litet … god, säger klockarn."
"Låt mig höra!"
"I morgon! Jag är för blyg nu."
"Det brukas icke att vara blyg för sin vän — helt annat, om jag vore din älskare."
Utan vidare svar började Nanny sjunga en gammal ballad, och hennes harmoniska och veka röst stal sig som en smekande fågelsång in i ynglingens hjerta.
"Du sjunger som en engel, Nanny, och det faller mig in att du rätt väl kunde spela lite gitarr — jag kan det något, och jag skall ta med mig en från herrgården."
"Men icke kan jag använda de kunskaperna för skolan?"
"Så kan du vederqvicka dig med dem, när barnen gått — det behöfs nog; och då du så sitter och sjunger, tänker du på din vän."