"För att aldrig ha ledsamt — hvad herrn är god!"
"Hör på, Nanny: kalla mig Gottlieb, och icke herre — du förstår väl att när man är vänner, så…"
"Tack, herr Gottlieb — hvillket vackert namn… Men nu blir det sent på qvällen…"
Nanny, som fruktade att Magda skulle komma ut och ropa henne, steg upp och gaf till afsked handen åt den unge mannen.
7.
Jagten.
Följande morgon, något före den tid, då Calle, efter välbeställd öfversigt hemma, gaf sig å väg till granngården — man torde erinra sig att en af grann-mororna begärt att få låna Calle, medan hon sjelf var frånvarande — således något före den tid, då Calle, smågnolande på en visa, som han sjelf gjort, med långa steg klef öfver stättor och diken, hade patron Fabian af sin ömma hälft blifvit uppväckt med erinran att det var hans jagtdag.
Sömnig och i alla afseenden obenägen att lemna bäddens mjuka beqvämlighet för att i stället njuta af den fuktiga morgonluften och fågelsången, halfmumlade han med all den hängifna ömhet, som en dylik obenägenhet kunde ingifva:
"Dyra Ulgenie!"
Men Ulgenie var icke sinnad att låta beveka sig ens af dessa en öm känslans lockande toner.