"I skogen och på sjön har jag lefvat
Mången dag!
Ho ho ho,
Hå hå hå,
Det är så konstigt i verlden!"
Så sjöng eller rättare smågnolade Calle, under det han gick framåt, och allt emellanåt återtog han den sista raden:
"Det är så konstigt i verlden!"
Bäst han så gick, kom det öfver honom en bjert lust att göra ett springande in i skogen och höra på skogens sång.
Calle kunde njuta så, att hela raden af stora tårar rullade utför hans bruna kinder, då han lyssnade till vindarnas suckande sus i de gamla jättekronorna. Då satte han sig så andäktig som han brukade sitta i kyrkan och lyssnade och nickade och smålog, men han omtalade aldrig för någon hvad han erfor, och huru skulle han det hafva gjort — han kom ju aldrig sjelf att tänka på hvarföre det var så eller så inom honom: han blott följde sin lust.
Och så gjorde han äfven nu.
Men han hade icke gått långt, då han fick en syn, som med ens kom honom att glömma skogens sång. Han såg nemligen, just då han skulle stiga öfver inhägnaden, den sofvande jägaren i busksnåret och det inbjudande vildbrådet der bredvid.
Straxt rann det upp för Calles minne att Magda aldrig kunde tåla patronen — hvarföre, visste Calle icke bestämdt, men sjelf hatade han patronen af instinkt.
Dernäst rann ett annat minne upp: Magda hade sagt: "Ack, den som endast kunde få en hare eller orre — men allt skall till herrgården!"
Calle började nu skratta, men mycket sakta. Derpå lutade han sig långt framåt, hvarefter han åter drog sig tillbaka liksom han betänkt sig.