Vår vän Calle egde något dunkla begrepp om mitt och ditt: han hade i barndomen haft svårt att ihågkomma sjunde budet, men sedan han väl fått det i hufvudet, satt det fast och var honom nu utan tvifvel mycket i vägen, enär han gång efter annan, såsom det tycktes emot sin egen vilja, upprepade:
"Sjunde budet: Du skall icke stjäla!"
Men det var icke nog att det sjunde budet besvärade honom — äfven det tionde kom att sätta honom myror i hufvudet.
"Du skall icke begära din nästas hustru, ej heller hans tjenare eller tjenarinna, ej heller hans oxe, ej heller hans åsna…"
Och medan han så läste och tänkte än på buden och än på Magda, sköt han sig, än en famn framåt och än en famn tillbaka; och så hade han väl kunnat stå der tills patronen vaknat, derest icke en ljus idé trängt in i hans hufvud.
"Kors", sade han, "det är alls inget villebråd opptaget i räkningen!" och som till och med den enfaldigaste har förmåga att bevisa sig hvad han vill bli öfvertygad om, och framför allt att tro på säkerheten af sina argumenter, blef Calle fullt tillfredsställd med det argument, som han hittat.
Och rent af förgätande slutet af budordet, det han i alla fall krånglat bort — "ej heller något hvad honom tillhörer" — sträckte han sig nu helt hurtigt fram öfver gärdsgårdsstörarna och grep tag i hararna, som lågo närmast. En lång gren hjelpte honom sedan att fånga rapphönsen.
Medan manövern verkställdes, stod patronens skaffare — som ej långt aflägsnat sig — tätt bakom Calle. Men i stället att hejda denne eller hjelpa honom med förklaringen af budorden, fröjdade han sig tvertom innerligt åt patronens olycka, ett nöje, som likväl icke var honom i vägen för ett annat, nemligen att angifva tjufven — icke skulle väl ändå patronen göra stackars Calle något ondt, men honom (skaffaren) kunde deremot detta nit i patronens tjenst inbringa ännu några hackor.
Calle hade väl märkt att han hade ett vittne, men som detta vittne genom sina nickningar och blinkningar syntes uppmuntra honom, brydde han sig icke om att han blef sedd.
Och nu, efter fullbordad seger, skyndade han hem till Magda.