"Då är jag nöjd. Och tack skall du ha, min beskedlige Calle!"
"Beskedlige — jo, det tycker väl Magda, kan jag tänka?"
"Det tycker jag visst, och derföre håller jag af dig."
Calle började småskratta, under det han ställde sig, likt en trana, än på ena, än på andra foten — det var så hans lag, när han blef riktigt upprymd.
"Jaså, du menar att du håller af den stackars Calle ett lite grand — det vore något roligt det!"
"Åh, Calle är min egen gosse!" Och medan Magda pratade, redde hon ut garnhärvorna, dem hon till blekning hade upphängda på gården.
"Hör", sade Calle, i det han nalkades henne på några stegs anstånd, "skulle Magda gråta en endaste tår på min mull, om vår Herre toge bort mig?"
Det låg så mycken ödmjukhet och tillika en så stor ängslan i denna fråga, att Magda helt bevekt svarade:
"Det blefve visst mer än en endaste, min Calle, ty jag tror icke att någon har dig så kär som jag."
"Tackar aldra mjukast!" inföll Calle och gjorde en ordentlig liten grop i marken genom de skrapningar, som skulle föreställa en bugning. "Magda skall icke ha sagt sådana ord för intet — jag är Magdas gårdvard, och det vill jag vara till min död!"