Efter att hafva sagt detta, vände han sig om och sprang bort med verkliga lunkentus-steg.
"Stackarn har så innerligt godt hjerta!" mumlade Magda, medan hon, utan en halfdragen aning om det verkliga tillståndet i Calles hjerta, fortfor att reda sitt garn.
Derefter gick den unga qvinnan in för att tillaga frukosten; och snart omgifven af sina tre äldsta barn, hvilka högt skrikande af glädje sletos om hararna och rapphönsen, började hon styra och ställa med en godhet, en stillhet och ett förstånd, som tillkännagaf att hon var väl hemmastadd i husmoderns bästa konst.
8.
Jägaren i skogen och vid hemkomsten.
Vi återvända nu till patron Fabian, hvilken, sedan han blifvit uppfriskad genom en stärkande sömn, helt glädtigt uppvaknar, sträcker sig, sätter sig till hälften upp och, utan att vända hufvudet, mekaniskt utsträcker handen efter sitt byte.
Troende att han ej så noga beräknat distansen, bekymrar det honom ej att handen icke får tag i annat än gräs och buskar. Han skjuter sig med hela kroppen makligt framåt, men — underbara slump — finner ändå icke sina harar.
Nu sätter han sig upp helt och hållet, gnuggar med beslutsamhet sömnen ur ögonen och borrar dem, så att säga, tvers igenom jorden. Men utan tvifvel hafva hans ögon, eljest ganska goda, blifvit slagna med någon hemlighetsfull förtrollning, ty de kunna icke urskilja hvarken harar eller rapphöns, och likväl måste begge delarne finnas.
Ännu besluten — patron Fabian är en man af upplysning — att icke tro på underverk, ställer han sig upp på fötterna, blickar åt alla håll genom busksnåren, inåt djupaste skogen, upp i luften, upp i trädtopparna … förgäfves, oupphörligt förgäfves.
Han säger härunder för sig sjelf: