"Det är obegripligt … det är otroligt … omöjligt kunna de vara borta — men hvar fan äro de då?"
Skogen teg med envis ihärdighet, och likaledes marken, luften och busksnåren.
Vår patron började midt i dödande hettan, förhöjd af hans tjocka kläder, att känna den ena rysningen efter den andra.
Att komma hem utan någon fångst, var en olycka, för hvilken han under vanliga omständigheter icke gerna blottställde sig. Men att blottställa sig för den i dag, var tusen gånger värre, enär han, detta förutan, kunde vara beredd på en lexa för det han i trotsig olydnad vågat uraktlåta befallningen att väcka unga Gottlieb.
Midt under detta olycksaliga bryderi visade sig emellan grenarna det ödmjuka, halft flinande ansigtet af hans skaffare.
"Mina harar", skrek patronen i raseri, "mina rapphöns, din kanalje?"
"Tänker patron att jag tagit dem?"
"Det vore ett streck så godt som ett annat! Hvad gör du här, sedan du fått din betalning?"
"Jag gör ingenting jag utan patrons befallning, och jag går straxt min väg, om jag är till besvär. Annars var det så, att jag tänkte att det kunde roa patron att veta hvart hans jagtbyte har gått hän?"
"Nå, för tusan, det är ingenting annat jag begär — har någon vågat stjäla det?"