"Ackurat!"
"Är du säker att du icke sett miste?"
"Ja, som att jag lefver!"
"Godt!" yttrade patronen, och samma ord upprepade han flere gånger efter hvarandra, och för hvarje gång med en röst, som steg allt högre och högre i belåtenhet.
Och visst måtte de hemliga tankar, som smögo sig öfver patronen, hafva skänkt honom bra mycket nöje, då de kunde komma honom att glömma icke blott de förtretligheter, som väntade honom hemma, utan till och med den fråga, hvilken först af alla bort falla af sig sjelf, den nemligen, hvarföre skallaren, då han såg vildtet bortstjälas, icke qvarhöll tjufven eller tog det tillbaka.
Skaffaren fann emellertid icke skäligt att afvakta tiden för sin herres uppvaknande till bättre minne. Han bugade sig och försvann, utan att patronen ens gaf akt derpå.
* * * * *
Man kan vara förvissad om att patronessan icke hade ultenie-minen på sig, då hennes kärälsklige man hemkom.
Från sin plats i förmaket varseblef hon den återvändande, och ur stånd att vänta tills han väl kommit in, slog hon upp fönstret och ropade:
"Hvar i herrans namn hade du tankarna, då du löpte af utan att säga Goftlieb till? Jag kan säga att du visar dig rätt vänskaplig mot min slägting, och jag kan säga att det är märkvärdigt att du nu dertill kommer hem utan honom, då jag skickat honom att leta upp dig… Men hvad nu — skall jag tro mina egna ögon: hvar är vildtet som jag skulle ha till middagen?"