"Kära Ulrique-Eugenie, kan du icke vänta tills jag kommit in och fått ömsa kläder — jag har så farit omkring i öster och vester att jag knappt kan dra andan."
"Hvar har du vildtet?"
"Puh … puh … jag orkar icke tala!" Och dermed kilade patron Fabian förbi fönstret och upp till sig.
Men den lisan var kort.
Fru Ulrique-Eugenie kände ganska väl vägen, och hennes harm stegrades till en ytterligt svår höjd, då hon slutligen fick veta att vildbrådet, som hon sjelf skulle halva ätit till middagen — den känsliga Ulgenie var en smula gurmand — blifvit bortstulet, medan hennes man, dignande af trötthet efter dagens strapascher, en stund öfverlemnade sig åt sömnen.
"Ah, om jag bara visste hvem som gjort det … ja, om jag visste det … så skulle jag sätta den kanaljen i stocken. Och du, din mes … jo, du är en man du — vill du låna din hustrus kjortlar … somna på jagten, klaga öfver trötthet för en liten barnlek … tvi, sådana karlar… Men kan du icke alls fundera ut hvem som tagit det?"
"Nej, min vän, nej, jag försäkrar att jag icke begriper det — jag kan ju icke ana hvad som passerar under min sömn."
"Och derför anar du heller ingenting under hela din lifstid… Men se der kommer lille Gottlieb svängande med en orre i handen. Jojo, han låter icke stjäla bort sitt — galanta gossen!"
Och fru Ulrique-Eugenie satte sig i rörelse nedför trappan att med den moderligaste vänlighet emottaga sin systerson.
"Nå, tack, min snälle gosse! Din morbror har haft otur i dag… Men kom med mig i mjölk-kammaren nu, så skall du få äta grädden af en hel filbunke!"