"Kära moster, låt mjölken följa med — jag känner mig i stånd att expediera alltsammans, bunken inberäknad!"
"Så expediera då alltsammans, min söte gosse … sedan skall du få följa med mig på min blekbacke och se på mitt lärft — vi skola välja ut ett stycke … begriper du något?"
"Aldrig ett ord — det är ju ett helt mysterium — men jag begriper desto bättre att ingen systerson på hela skandinaviska half-ön eger en moster med mera älskvärda egenskaper!"
"Din smickrare — det är väl att du är min systerson, eljest kunde
Fabian bli jaloux!"
"Det svär jag icke på att han ej får skäl till ändå, ty jag vet ej att det är systersönerna förbjudet att tillbe sina tanter!"
Efter detta lilla morgon-prat steg Gottlieb så i gunsten, att han kunde vänta sig ett ganska angenämt husligt lif.
Och snart blef det ännu bättre, då tant började summera hans talanger.
Hvad kunde han icke allt, den gossen!
Utan att omnämna att han på ett det aldra märkvärdigaste sätt förmådde roa lille Jean-Ulrik, patronagets enda arfvinge, kunde han rita de "charmantaste" eklöf på moster Ulrikas i bågen uppspända sidentäcke. Vidare läste han högt ur hennes favoritböcker och tog med det mest himmelska tålamod tillbaka alla de rörande ställen, vid hvilka hon smäktande suckade da capo. Vidare sjöng han — den oförliknelige systersonen — till gitarren icke blott "jänta och jag", utan äfven moster Ulrikas älsklingssång: "Uppå fältets gröna parker, i de dystra bergens vrår". Och slutligen fans ingen qvinna i hela huset som kunde mäta sig med Gottlieb i konsten att skära bönor.
Kortligen: det var en systerson att leta efter! Och hvem vet om det stannat vid det mystiska lärftsstycket, som skulle beses på bleket, derest icke…