Stackars Gottlieb, der du nu går trygg i ditt vunna gunstlingsskap, för att i mjölkkammaren expediera den lockande filbunken, anar du ej att denna din ömma tants helgedom en dag skall tillslutas för dig?
O, öde, alltid lägger du dig i allting — det är såsom den bibliske konungen klagar: ingenting finnes varaktigt under solen…
Men tror väl någon att patron Fabian — der han, öfvergifven af sin hustru och hennes omsorger, åter sjönk ned på soffan för att sofva — kände något slags liknelse till dåligt lynne öfver denna kärlekslösa vårdslöshet? Nej, han föredrog tusen gånger både hunger och törst framför sin Ulgenies närvaro denna stund.
Icke att detta härledde sig från bannorna — nej, nej, af en helt annan orsak! Och visst är, att om fru Ulrique-Eugenie anat att det var samvetsqvalen och fruktan som tagit hennes man i beslag, så hade det ock blifvit annat af än den lätta morgondagg, som redan fallit.
Efter middagen, då Gottliebs orre någorlunda försonat fru
Ulrique-Eugenie med den stora förlusten, yttrade vår patron inställsamt:
"Har du några helsningar till prostgården, söta Ulgenie — jag rider ditöfver och talar med prosten angående socknestämman om söndag."
"Nå, det var bra… Tag då Gottlieb med, så får han se mamsellerna — de ha minst sina två tunnor guld hvardera."
Vid detta förslag mörknade patronens ansigte.
Men förmörkelsen drog åter bort, och det första leende Gottlieb erhållit af sin värde farbror, träffade honom, då han inföll:
"Nej, kära moster, icke i dag: jag måste skrifva till mamma!"