"Och så har du kanske med dig någon vacker historiebok, som du läser i för honom?"
Nanny rodnade — hennes förslag var att bereda honom ett annat, vida högre nöje.
Hon hade valt detta sätt att göra fadern bekant med den unge främlingen, innan denne komme hem till dem. Magda skulle visst eljest fasligt hafva undrat öfver att Nanny redan var så förtrolig med en nykomling.
Och nog hade Magda haft skäl att undra, emedan hon ingenting kände om denna bekantskap.
Hundra gånger under den förflutna dagen hade Nanny ärnat säga: "Nå kors, det var så sant, jag har ett par qvällar efter hvarandra träffat en beskedlig ung herre nere i dalen!" Detta meddelande hann likväl icke längre än på läpparna, icke öfver dem.
Men nu under vägen, då hon var ensam med pappa, ginge det lättare, och dessutom då hon hade sin far med sig, finge Gottlieb se att hon icke var angelägen att träffa honom ensam. Nu kunde de sitta så förtroligt tillsammans alla tre och tala om den tid, då Nanny komme att hålla sin skola.
Hon hade redan uppgjort en jättestor fantasi:
I dalen skulle uppbyggas en liten stuga, der hon skulle bo ensam för sig sjelf med en ko, en katt och en vacker steglitsa i en grön bur — en hund hade hon också velat ha, men uteslöt den likväl, emedan en sådan åt så mycket … hon behöfde honom dessutom icke: Calle skulle nog åtaga sig att bevaka henne. Och otvifvelaktigt skulle den beskedlige Calle äfven komma och hjelpa henne med alla svårare sysslor samt på onsdags- och lördags-eftermiddagarne göra ren stugan och löfva den, medan hon (Nanny) kokte kaffe och bakade rån för att bjuda in far och Magda… Detta, förstås, gällde sommaren — vinterns onsdags- och lördags-eftermiddagar skulle Nanny tillbringa i stora huset.
Ack, huru mycken obemängd sällhet låg ej för den unga flickan i denna enkla och oskyldiga dröm, hvilken blef ännu fullständigare, då hon tänkte sig sittande i sin lilla kammare innanför skolan, denna kammare, som skulle innesluta hennes minnen eller, rättare, hennes enda minne: ty hade ej hennes vän sagt att hon efter dagens möda behöfde vederqvicka sig, och var det ej han som skulle lemna ressurserna till denna vederqvickelse!
Vi skola icke lyssna på hur Nanny för pappa rodnande förtäljer sin bekantskap med Gottlieb, ej heller nämna vi något om gubbens oro och undran, blandad med ett hemligt hopp, det han dock väl aktade sig att förråda. Vi förtälja blott att mötet emellan den unge kanslisten och gamle Lönner utföll till ömsesidig belåtenhet, hvilket var helt naturligt för tvenne så enkla och goda menniskor, å båda sidor lika lifvade för bekantskapens fortsättning.