* * * * *
På sandbacken nedanför den lilla strandfamiljens boning lågo de äldsta barnen och lekte i solskenet, medan lill-Kerstin, husets enda tjenste-hjon, satt bredvid och sydde på en säck, allt, förstås, under det hennes uppmärksamhet rättvist delades emellan "lillen", som residerade i ett baktråg, kringbäddad med frisk, grön vass, och de andra små bytingarna, hvilka ifrigt sysslade med att gräfva rännor, der barkbåtarna ståtligt seglade, sedan kanalerna först tillbörligen blifvit fyllda med det vatten, som de stretande uppburo dels i hattarna och dels i den spruckna krukan, hvilken de fått låna.
Under tiden satt ungmor — hvilket ofta var fallet — ensam i salen och smällde i väfstolen så att det klang i fönsterrutorna.
Medan arbetet fortgick, sjöng hon en sång, den Ragnar diktat på den tid, då han gick i älskogsärender utanför länsmannens gård och skymtade skön Magda i vindsgluggen, från hvilken hon då och då gaf honom en liten vink om ett efterlängtadt mellan-fyra-ögon.
Som Magda ännu älskade sin Ragnar öfver allt annat i verlden, så hade hans visa icke blifvit gammalmodig — och aldra roligast var det att sjunga den, då hon befann sig ensam och under det mekanska arbetet fritt kunde tänka på honom och skapa sina drömmar om den tid, då Ragnar skulle heta kapten och föra en vacker galeas eller skonert, der han kunde ta emot sin hustru, som enkom en gång skulle följa med honom till Göteborg för att få dricka té i kapten Ragnars kajuta.
Vid detta märkvärdiga tillfälle borde naturligtvis äfven en stor beställsamhet råda bland manskapet.
"Kors, du", säger den ene till den andre, "sådan hygglig menniska kapten har till fru!"
"Jo, du, kapten är allt en man, som har smak: kapten" — (alltid kapten, förstås) — "kapten är också bra kär i henne: han tar aldrig ögonen ifrån henne … och så vänligt hon ser på honom igen … det är lyckosamt att vara gift på det viset!"
Just under det Magda nu väfde på en gång lärft och framtidsdrömmar, och derjemte ändå sjöng Ragnars visa, började det rassla på dörrklinkan — och straxt derefter gled dörren långsamt upp.
"Jesus", ropade Magda till, "hvad vill patron här?"