"Åh, bli icke så altererad, fru Lönner — jag hoppas att hela saken skall kunna ställas till rätta … derföre kom jag sjelf hit. Jag är icke den som vill skada min nästa."
"Hvad för en sak, hvad för en skada?" utbrast Magda i det hon af bestörtning släppte skytteln, som halkade ned på inre sidan af väfstolen.
Patronen hade emellertid nalkats allt närmare och närmare, men med en försigtighet, som lifligt erinrade om katten och råttan.
"Åh bevars, fru Lönner, jag misstänker visst icke frun för att veta något — ne-nej, den som är så sträng och dygdig, lägger sig ej om bord med något ondt … men man har väl ändå, skulle jag tro, hjerta för sina närmaste!"
"Om det är någon olyckspost som herr patron har att förkunna, så sjung i herrans namn ut… Kanske att Jon Jonsson är kommen? och att sakerna, som Ragnar…"
Häftigt rodnande bröt Magda tvert af.
Men patronen behöfde ingen fortsättning. Han låtsade väl ej ha förstått ett ord; dock som han sjelf väntade saker med samme skeppare, visste han att denne befann sig i Göteborg, och det var ingen konst att gissa, det styrman Lönner, som troligen ditkommit, lofvat hemsända något insmugladt gods.
Ett par ögonblicks tystnad hade uppstått.
"Jag känner ingenting om Jon Jonssons resa. Fru Lönner väntar väl helsningar från sin man, kan jag förstå?"
"Ja, både helsningar och lite varor!" svarade Magda, som efter en kort besinning ansåg vara bäst att icke förhemliga den saken. "Emedan Ragnar hade sin månadshyra i behåll, har han som vanligt tagit några saker hos vår köpman i Göteborg — vi äro fattiga och kunna icke begära kredit."