När han sedan red förbi henne, helsade han ånyo. Men den helsningen kom Magda att skälfva till. Hon skulle icke hafva blifvit hälften så förskräckt, om hon trampat på en orm, hvilken sparade henne i dag, likväl för att bita henne i morgon.
Det blef ingenting nämdt om denna händelse för gamle Lönner: Magda ville icke oroa honom.
10.
Två slags gnabb.
Fjorton dagar förflöto.
Gottlieb hade längesedan gjort sitt inträde i det lilla röda huset i dalen.
Det föll ingen in att i honom se någon farlig person. Magda, som hade sin finhet i blicken, märkte ganska väl att han kom för Nannys skull; men derjemte märkte hon att han ej var den som skulle kunna bedraga den stackars flickan. Längre gick ej Magda, ty hon befarade icke att Nannys hjerta komme att fästa sig vid den, som icke begärde det — sådan kärlek hörde ej till Magdas principer, och hon trodde att Nanny kände såsom hon.
Och nog såg det äfven så ut. Aldrig kunde väl tvenne unga personer umgås otvungnare än Nanny och Gottlieb.
Det är visserligen sant att Nanny inom det korta loppet af två veckor blef så vacker att man knappt kände igen henne: det var den jemna, friska ungdomsglädjen som slog ut sina knoppar på Nannys kinder. Och visserligen var det äfven sant att den unge mannen mer än en gång skrattande sade till henne: "Det var en riktig lycka att vi på förhand gjorde vår öfverenskommelse, ty annars, besitta mig jag vet hur det gått — du blir allt sötare för hvar dag, mamsell Nanny!" Men med allt detta märktes likväl hvarken rodnad, förvirring eller hemlig harm, då någon kom till dem nervid källan.
Det var alltjemt vid denna kära plats som de hade sina möten. Der undervisade Gottlieb Nanny huru hon skulle ta de första ackorden på gitarren, och hon lärde med förvånande lätthet. Snart sjöng hon äfven sina små visor till de aldra galantaste gitarrknäppningar. Gottlieb var stolt och förtjust öfver sitt verk, hvilket ej kostat honom någon möda, och ej mindre stolt var han öfver sin discipels förmåga att begripa hvad poeterna genom honom förkunnade henne.