"Det kan jag ta samma vittne på som patron ärnar kalla för min räkning — och till sist tänker jag att domarn nog drar på mun, då jag förtäljer hur patron ville sälja sin rätt till mig för en kyss af Magda."
"Ha ha ha", utbrast patron Fabian med ett tvunget skratt, hvilket knappt nog dolde hans harm och förskräckelse, "du är mig en lustig kurre du, och ditt sista infall roar mig så mycket att jag icke har hjerta att göra sak af strunten… Men hör på, din listige satan, du må icke tro att domarn skulle gett dig tid att prata all den der galenskapen: vid första ord utom tillbörligheten hade du blifvit bortförd."
Calle svarade endast genom att sätta yttersta spetsen af tummen mot näsan — hvar och en vet hvad ett dylikt tecken betyder. Men sedan han tagit denna hämd, sprang han åter sin väg, dock icke längre än att han genom dörren, den han lemnade öppen, kunde ha en öfversigt inåt.
Vår patron, som emellertid icke ville ge sig utaf så totalt slagen, hade ganska svårt att finna en öfvergång för några passande afskedsord.
Men den goda Magda, nu fullkomligt lugnad, hjelpte honom snart till rätta genom instinkten, hvilken ofta mer än ersätter den förvärfvade takten.
"Jag får", sade hon, utan att en min förrådde hennes vunna seger, "på det högsta tacka herr patron, som har den godheten att för Calles frispråkighet förlåta honom hans stora odygd. Men, herre gud, den stackarn är så enfaldig i sinnet!"
"Det är just för hans enfalds skull som man har öfverseende med honom. Och eftersom jag nu icke bryr mig om saken, skall jag lemna fru Lönner i fred för ett så okärt besök. Hvad beträffar vildbrådet, så må Calle behålla det: han skulle icke undgå misstankar, om det uppskickades till herrgården."
"Och herr patron bibehåller ingen hätskhet emot oss?"
"Jag — Gud bevare mig! När jag förlåter, glömmer jag också."
Magda steg ur väfstolen, neg, tackade och följde herr patronen långt ut på backen. Der stannade hon, medan han vek åt sidan för att hemta hästen, den han bundit vid ett träd.