"Hvad vill det säga, min sköna egensinniga — hvem eger de der rosenröda läpparna, om ej hon sjelf?"
"Från den stund jag trädde i brudstol, ansåg jag dem tillhöra ensamt min man — och så mycket herr patron vet, icke blir patron den, som frestar mig till glömska!"
"Nej se, förrän du, din gemene skälm, får kyssa Magda, förr springer jag godvilligt i kurran!" ljöd det från dörren. Och in tittade först Calles hufvud och sedan följde hela kroppen, under det ansigtet förvreds af de mest vådliga grimaser.
"Jaså", utbrast patronen i raseri, "du vågar pröfva min godhet, ditt dumhufvud!"
"Jag vågar väl pröfva det, som är mer att lita på!" svarade Calle käckt. "Vet herrn hvad jag ärnar svara inför rätten, om de stämma mig dit?"
"Hvad skall du då svara, Calle min?" uppmuntrade honom Magda.
"Jo, så här säger jag — jag vet jag hur det går till —: Jag får ödmjukast låta högvördige rätten och nådig domarn veta att jag riktigt nog tog hararne och rapphönsena från patron på Almvik…"
"Du är väl så tvungen att bekänna kort!"
Calle fortfor, utan att gifva akt på patronens afbrott: "Nå, säger då domarn, hvarför gjorde du det?… Jo, svarar jag, för att det icke står förbjudet i katchesen. Hade det varit en oxe eller en åsna, så skulle jag icke pekat dit. Men, lägger jag till, och så blinkar jag så här åt domarn" — härvid gjorde Calle en ny grimas, som så när hade narrat Magda i skratt — "det har ingen fara att patron råkar i skada för så stadiga djur: det är bara hararne, de rädda stackarna, som icke töras annat än komma krypande till honom, då han lockar dem till sig med sina långa snarkningar, ty högvördige rätten må veta att patron sköter sin jagt, medan han i all ljuflighet sofver under träden."
"Huru, din slyngel?"