"Eger då jag rättighet att undandraga mig lagen, som är för alla… Men det är likväl möjligt att jag skulle kunna nedtysta alltsammans, om jag, såsom fru Lönner riktigt anmärkte, ville det — och när jag tänker mig den stackars gossen nedtryckt i arresten, när jag tänker mig honom, begapad af folket, stå kyrkoplikt, när jag…"
"För Jesu namn, det är mer än nog — ack, herr patron, jag är endast en fattig ärlig mans ärliga hustru, men om böner kunna verka det minsta…"
Och Magda — den stolta Magda, som förut snäst patronen, hvarhelst hon träffat honom — ihopknäppte sina händer och såg på honom med sin mest rörande blick.
"Åh, misströsta icke, älskvärda Magda: sådana blickar och böner ha en undransvärd makt öfver mig — och det är visst att den der ställningen är riktigt gudomlig!"
Nedslagen lät Magda sina armar falla, och på samma gång nedsjönko ögonlocken öfver den bedjande blicken.
"Jag ser väl att herr patron icke vill göra någonting?"
"Tvertom vill jag göra allt hvad i min förmåga står, om blott Magda hädanefter icke bemöter mig med en så stor ovänlighet som hittills."
"Om herr patron icke fordrar annat än vänlighet," svarade Magda, kufvande sin harm öfver den förtroliga benämning, som hon nu för andra gången erhöll, "så skall den visst icke saknas efter en så stor tjenst."
"Nej, på min heder, ingenting mer — om jag blott, då jag träffar Magda, såsom grannar ibland tillfälligtvis göra, får se en liten söt min och en god blick, så åtager jag mig att så ställa till, att denna ledsamma händelse icke blir känd… Och till bekräftelse på att vi hädanefter äro vänner, begär jag blott en kyss!"
"Det kan icke ske!" svarade Magda med förtviflans köld. "Jag älskar Calle som en bror, och ville ge allt för honom, utom det som jag icke rår om."