"Riktigt, hvem har kunnat förråda att det var han — se det är just sjelfva hufvudpunkten eller, rättare, olyckspunkten, ty den visar att han haft vittne."
"Ack, så förskräckligt! Han hade för några dagar sedan hört att jag önskade mig en smula vildt åt far, eftersom vi voro utan kött… Jo, nu ser det ut!"
"Lugna sig, fru Lönner lilla!" Och patronen utsträckte sin hand för att låta tröstorden åtföljas af en smekande klappning på Magdas ena axel.
I sin bestörtning gaf den unga qvinnan ej akt derpå, och patronen hade den lyckan att få för några ögonblick ostörd betrakta en hals så välformad, att han velat gifva värdet af hundra harar och lika många rapphöns, om denna lycka kunnat förlängas blott en enda qvart.
Men nu reste sig Magda ur sin tankfulla ställning, och i det hon såg upp, varseblef hon i gästens ögon ett uttryck, som alls icke behagade henne. Blygsamt betäckande sig med halsduken, som fallit af, då hon upptog skytteln, yttrade hon hastigt:
"Hvad är egentliga meningen med besöket — jag tyckte att patron nämde om att icke vilja oss något ondt? Vildbrådet, som är orördt, lemna vi genast tillbaka."
"Det är visst fråga om det nu!"
"Hvad är det då fråga om?"
"Om sjelfva tillgreppet vet jag — saken kommer inför rätten … jag nämde ju att det fins vittne!"
"Men det kan väl icke bli någon sak af, om ej herr patron vill."