"Och se'n så ha vi ju öfverenskommelsen."
"Det vet jag nog — också anmärkte jag blott att du icke tycks få svårt att hålla den!"
"Är herrn ledsen för det?" sporde Nanny med en liten retsamhet, som klädde henne så väl, kanske just derföre att den syntes vara främmande för hennes natur.
"Visst icke, mamsell Nanny — tvertom är jag förtjust öfver att du troget följer mitt råd … och de äro icke så oäfna någondera af mamsellerna i prostgården."
"Är det en af dem?" frågade Nanny, och härvid blef hon icke röd, utan blek, såsom hon förr brukade vara… "Ack, de äro så vackra!"
"Ja, riktiga englar … isynnerhet mamsell … hvad heter hon nu igen?"
"Mamsell Charlotte kanske?"
"Alldeles — mamsell Charlotte med de magnifika svarta lockarna."
"Åh nej, det är ju mamsell Sofie."
"Ja ja, mamsell Sofie — det är hon som mest behagar mig."