Det var en inre rysning som genomilade nerverna, och ändock visste hon ingenting som kunde göra henne smärta. Men hon hade nyss sett sin svägerska — den starka, goda och förståndiga Magda — dölja och aftorka hemliga tårar, och den stackars sensitivan emottog straxt intryck, ty hon visste att, om Magda gret, det icke skedde utan orsak.
Se här de tankar som sväfvade för Nannys själ, begåfvad med en dunkel poesi:
"Hvarföre är allt i verlden så olika?"
En del blommor äro så enkla och små, att man trampar ned dem, om man ej noga ser sig före. Andra åter växa högt öfver gräset, hafva lysande färger och stora kronor … dessa äro de rika. De små blommorna, de som lätt trampas ned, äro de fattiga.
"Så är det äfven med fåglarna — de råda också den ene öfver den andre — och med menniskorna… Vi höra till de fattiga bland dem, och der borta" (hon vände de milda, sorgsna ögonen mot en aflägsen punkt), "der bo de rika … de äro herrskap … men herrskapet ser icke oss, och bönderna och fiskrarne säga: 'Gudbevars, inte kunna våra barn vara gelikar med mamsell Nanny!'"
"Mamsell, mamsell", upprepade hon efter ett par ögonblicks tystnad, "det är ju ett hån att kalla mig så … och Magda hette helt visst också hellre kära mor än fru.
"Ack, att vara fattig, är ej det värsta — men att icke ega någon like… åh, det är mycket, mycket bittrare!"
Nanny satt ännu med blicken riktad på den aflägsna punkten — ett herrgårdstak, som höjde sig öfver kullarna — då hennes öra hastigt träffades af ett buller från sidan.
Hon vände sig och fattade blixtsnabbt den bakom henne liggande koftan, hvilken hon ej förr med blygsamhetens häftighet kastat på sig — och blygsamheten var så mycket mer påkallad som det trånga linnet under badningen remnat och lemnat en del af axeln bar — än hon till sin obeskrifliga undran såg en ung man, klädd i en liten kort rock, med rensel på ryggen och en väldig käpp i handen, hoppa öfver den låga inhägnaden.
En sådan varelse som denne unge man hade Nanny aldrig sett.