Han hade något både hurtigt och trofast i sitt ärliga glada ansigte, så brynt af solen att det nära nog liknade en zigenares; men det ljus-bruna, lockiga håret — hvilket i rika massor vällde fram under den bredskyggiga grå filthatten, som stolt satt på sned öfver hufvudet — tillförsäkrade genast den häpna Nanny att hon icke här såg någon af dessa vilda zigenare, för hvilka hon hade en så stor respekt.
Å sin sida syntes vandraren helt öfverraskad att så der oförmodadt finna sig ansigte mot ansigte med källans nymf … och för denna kunde väl den unga flickan tagas, der hon — draperad i sin tunna blå bomullsklädning, med de små blottade fötterna hvilande på gräset, och det melankoliska ansigtet liksom insvept i slöjan af det långa guldfagra håret blygt sänkte sina allvarsamma ögon för den kommandes nyfikna, men vänliga blick.
"Förlåt, min lilla vackra najad!" sade främlingen glädtigt. "Det ser ut som om jag råkat på afväg — jag tycker dock att jag gått så som man visat mig."
"Hvart skulle herrn då gå hän?" frågade Nanny med en röst, den naturen förlänat så mycket behag som en röst kan ega.
"Till Almvik."
"Ack", svarade flickan, i det hon kastade en egen blick på renseln, "jag trodde att herrn icke var af herrskapsbörd."
"Men, bevars, min lilla dryad — ty jag är icke rätt säker på hvad jag bör anse dig för — är mitt ansigte en så dålig rekommendation, att det ej låter mig gälla för folk, emedan jag går med rensel?"
"Är det då blott herrskaps-menniskor som kallas folk?" frågade Nanny, och den solskensstråle, som kommit att upplysa hennes ansigte, lemnade rum för en viss modfälldhet.
"Aj, min gudinna — ju mer jag betraktar dig, dess högre stiger du i graderna — hvad du sätter åt en stackars vandrare… Men himlen bevare mig från att göra dig sorgsen, mitt barn! Ifall den saken kan trösta dig, så må du vara säker om att ingen högre än jag önskar att alla menniskor vore likar."
"Är det visst det?"