"Åh, min bästa Ulgenie, kan jag glömma din sinnesstyrka, din dygd?"
"Det är sant: jag eger dessa vapen — och jag tackar dig, dyre Fabian" … (efter vanligheten följde några smekande solglimtar på det kyliga ovädret) … "jag tackar dig, dyre Fabian, för det du gör mig rättvisa… Emellertid förlåt, min vän, att jag upprör din känsla! Men det finnes ögonblick, då äfven den starkaste kan vara svag."
"Icke du, min vän, aldrig du!"
Denna förargliga tillförsigt hade så när retat vår patronessa på nytt. Men hon upptog hastigt en ny idé, som gjorde nödvändigt för henne att bibehålla sitt sentimentala utseende.
"Låt oss lemna den beklagansvärde unge presten!" sade hon. "Jag har ännu ett förtroende att gifva dig."
"Ännu ett?"
"Denna bekännelse rör så att säga ett barn, och jag fruktar för detta älskade barns väl."
"Förklara dig!"
"Du får icke fatta hat till honom, Fabian! Ty på min heder — jag ansvarar derför vid mitt lif — den stackars gossen förstår sig ej sjelf, och det är alltsammans ingenting annat än en af dessa platoniska lågor, som uppstå i ynglingens sinne, då han händelsevis träffar i sin väg någon person, hvilken erinrar om dragen af det besmyckade ideal, som lefver i hans unga inbillning."
"Du skulle väl icke med denna målning vilja hänsyfta på Gottlieb?"