"Jo, så står det till!"
"Men det är icke möjligt — det är icke sanning!"
"Jag säger jag att det är sanning, och ifall du frågar honom hvarför han ständigt går till dalen, tror jag knappt att han skall våga neka att han der sitter i all sköns förtrolighet med gamle Lönners dotter, den lilla täcka Nanny, för hvilken han läser skaldestycken, emellan det han, under förevändning att lära henne spela gitarr, fattar hennes händer."
"Om detta eger grund, om han under vistandet i mitt hus sysselsätter sig med en så usel intrig, så skall jag, som anser mig vara i mors ställe för honom, i morgon dag sönderslita detta förhållande… Men huru vet du det?"
Detta var en fråga, som herr patronen icke sanningsenligt kunde besvara.
Han skulle då hafva omtalat att, redan samma afton som han genom Calles uppträdande så snöpligt måst lemna den väna Magda, han på hemfärden tagit en omväg, hvilken fört honom nog nära dalen för att kunna urskilja de der sittande personerna — och allt sedan hade han omsorgsfullt bespejat Gottlieb, glad öfver att sålunda ega vapen i hand emot den, som möjligtvis kunde bespeja honom på krokvägarna åt dalen…
Alltså var det en händelse som öppnat patronens ögon för ynglingens fel, och han hade ej trott sig böra spela angifvare, emedan dylika små kurtiser vore så vanliga för unga karlar…
"Icke något försvar, min herre — det förbehåller jag mig!" svarade fru Ulrique-Eugenie vredgad… "Vacker historia, minsann, om den ej slutar i tid! En mors förebråelse på ena hållet, en gråhårig fars förbannelse på det andra … en ung förförd flicka — måhända ett barn-mord … en kriminalhistoria, en skandal, hvari kanhända vårt hus och våra personer komma att figurera… Nej, så sant jag heter Ulrique-Eugenie, detta måste ha ett slut, och det hastigt ändå!"
"Men huru?"
"Det blir min sak! Han har ju talat om att göra en vandring öfver Dals-fjällen åt Norge — nåväl, må han resa öfver till Åmål och derifrån börja sin färd. Penningar skall han få, men lyda måste han också!"…